Segla över Nordsjön är inte en ”dans på rosor”…

Det är inte en dans över huvudtaget, även om jitterbug med hopp och lätta kast med skruv, till stora delar liknar vår segling. Det tog 34 timmar att lämna EU och komma till Out Skerries, på Shetlandsöarna. Den närmaste ön på vår resa västerut…

Det började som planerat. Vinden var en aning klenare än prognosen, vilket var bra, för den räckte till. Dyningen som stormen byggt upp några dagar innan, rullade mäktigt in mot babords bog. Wow, vilka enorma vattenmassor. Endast några meter höga och 30-40 meter mellan topparna. I dessa dalar började vindens vågor att bygga upp sig. Fulla ställ och vinden in från sidan gjorde färden snabb, och därmed stökig. Som vanligt på en segling över stora vatten…

Autopiloten klarade av att styra men Rorsman valde att låta den vila, och satt på sittbrunnskanten och rattade, mesta tiden…

Kvällen kom och därmed försvann den klena värmen från solens strålar. Påpälsade som övergödda gråsälar, tog vi oss gungande/ hoppande/skruvande fram i det alltmer avtagande ljuset… Så här års blir det inte helt mörkt, vilket kändes bra.

Men gungandet/hoppandet/skruvandet fortsatte… Att gå in i båten var förenat med risker att slå sig, om man tappade greppet… Att det ska vara så svårt…? Så var det inte för 20 år sedan… hmm…

Kibben kände av sjösjukan då hon skulle ned och vila en stund. Hon som klarat det mesta gällande ”kaotiska rörelser”… Nej, någon lätt första dag, blev det inte!

Däremot fick vi fira den svenska nationaldagen i sol och svaga vindar. Vi började firandet klockan 00:00 den 6 juni och avslutade klockan 24:00 samma dag. Hela tiden ombord och på väg västerut.

Vi hann segla 85 M innan vinden avtog till 2-4 m/s och vi tog ned seglen. Gungandet, som nu lugnat ned sig, gjorde ändå att seglen slog och måste bärgas.

Volvo Pentan väcktes till liv och fick jobba 11 timmar innan vinden återkom.

En tankeställare över vår demokrati och frihet som generationer före oss har byggt, och format till dagens Sverige… Vi för den svenska fanan ”högt”…

Man blir glad av att möta stormfåglar. Med stela och snabba vingrörelser tar de fart och segelflyger därefter längs vågdalarna. De susade förbi oss även under dygnets mörkaste timmar. Endast någon meter från toppvant och stäv. Man får faktiskt ögonkontakt med dem. En sällsam känsla…

Även sulan är skicklig på att glida. Och dyka i vattnet från hög höjd.

Vi passade på att ta korta sovstunder under Nationaldagen. Rorsman tog sig två stycken entimmars ”powernaps”. Kibben fick en extra i bonus efter sjösjukan.

Nu glider vi in i andra natten och självklart vill ögonlocken senare på kvällen, sluta sig… Att sitta och styra en båt går väl an, även om man nickar till någon sekund…

Sista timmarna under andra natten tog vi ett rev i storseglet för att låta våra trötta hjärnor hinna med att hitta infarten till hamnen.

I nattens mörkaste timme tog vi ned seglen och styrde in i hamninloppet. Tidvattnet var som lägst, vilket gav minst påverkan av strömmar. Vi kände igen oss, eftersom vi varit här 2012, men den något ”romantiserade” minnesbilden i våra hjärnor, fick sig en uppdatering.

Förtöjde mot en grov kaj. Fendrade av ordentligt och såg till att förtöjningslinorna var tillräckligt långa för att klara tidvattensskillnaden på 1.2 meter. Vi orkade inte ens att klättra upp till kajen, utan gjorde klart skepp och kramade varandra för en lyckad resa…

En stunds kontemplation och därefter uppkoppling till internet för att kolla kommande väder…

Kröp ned i den efterlängtade kojen med tunga ögonlock och släckte ljuset 03:45 (02:45 lokal tid).

Ifall ni vill ha kontakt med oss, så länge vi är i ”The Empire” (England), använd WhatsAp. Allt annat kostar stålar.

God natt, från en sjörullad besättning på Panta Rhei…