Varför inte chips…?

En förklaring till vår avoga inställning till chips, på hotellet igår. Det hela började så här:

När ”familjen” ombord var stor, i förra veckan, tipsade Maria om en förrätt vi skulle ta, när vi skulle äta ute. Nämligen Cullen skink. En skotsk soppa på rökt fisk, potatis och lök. Inte en endaste chipsatom…

Tyvärr lyckades vi inte med detta under seglingsveckan. Vid avskedets stund, påminde Maria oss att prova Cullen skink, då tillfälle ges.

Och det gyllene tillfället uppstod igår, när vi strosade på Lamlash huvudstråk. Vi var egentligen inte hungriga och hade tänkt äta ombord, men hotellets meny lockade med Cullen… Eftersom det är en förrätt skulle det passa oss som hand i handske… Vem vet när nästa tillfälle dyker upp.

Vi noterade att köket skulle stänga en stund klockan 17:00. Nu visade våra atomklockor 16:15. Alltså hinner vi in för att avnjuta en Cullen…

Vi satte oss tillrätta och beställde varsin Staropramen (de hade inte Tennant). Kyparen kom in med menyn och vi behövde inte ens titta i den, utan ropade unisont: -”Please, two Cullen skink”. Varvid kyparen skruvade lite på sig och förklarade att den tillagas efter 17:30 då stormiddagarna tillreds…

Det var för väl att Rorsman hade ölsejdeln under hakan, så gapandet stannade vid den skumfyllda kanten, och inte föll hela vägen mot bordsskivan…

Ja, resten känner ni till från igår. Blackpudding respektive fisk med varsina jättehögar med… chips…

Så kan det gå… hälsar besättningen på väg mot Belfast (en heldagstur på 55 m).

Ha’ de och håll igen på chipsen…