Les iles Gle`nan, en natt till…

Kvällen övergick till natt och havsytan slätade ut sig till en blank, svagt böljande bädd för oss seglare. Mörkret blev inte helt kompakt tack vare ljuset från halvmånen. Tittar ut i nattens mörker och ser ankarlanternornas sken som ett lågt liggande lager av stjärnhimmel… Somliga körde helsvart…

Panta Rhei (röda trekanten) ligger på drygt 2 meters djup (chart datum) men i verkligheten på minst 4 meters djup, just dessa dagar… De två små öar (gula) rakt syd om oss, är de vi vandrat på. Allt det gröna, är ovanför vattenytan vid lågvatten. I övrigt kan vi segla där… Landskapet ändrar helt utseende var sjätte timme. Fascinerande…

Gympa, morgondopp och frukost innan morgonpromenad på de, nu ihopsatta öarna. Temperaturen i havet ligger på nästan 22 grader, vilket gör att vi piggnar till ordentligt.

Kibben på väg mot landtungan som nu är som en ås som aldrig blivit dränkt.

Vy från andra hållet.

De flesta öar är privata och får inte beträdas, som denna Ile Cicogne, i syd. Även det inre på den lilla, lilla ön SO om oss, dit vi gick, är förbjuden mark för oss. Inga vuxna får gå dit. De har ett seglarläger för unga där.

Vi beslutar att stanna ännu en natt i denna miniarkipelag som påminner om både söderhav med sitt turkosa vatten och varma temperatur, samt vita sandstränder. Båtar fraktar hit sol- och badtörstande turister i mängder. Restaurangerna är behjälpliga med att släcka törstande strupar, och kurrande magar. Allt lugnar ned sig mot kvällen, då endast vågornas kluckande mot skrovet hörs.

Mellan svalkande dopp tar vi oss tid att läsa… samtidigt som vi måste skydda oss mot solen…

Det är inte ofta Rorsman hinner läsa en bok, men idag är det skönt att försjunka in i tidigt 1800-tal i en roman. Det tar oftast 1.5-2 h att fylla vår blogg (vår loggbok för kommande minnen), men som det oftast blir… strul med uppkopplingen och omtag på omtag på det man redan skrivit … suck… Kibben beundrar Rorsmans tålamod gällande allt strul… medans författaren av dessa rader knaprar på Novalucol…😊

Och som lök på laxen, när Rorsman äntligen fördjupat sig i boken, såg vi en 12-meters Pogo segelbåt, börjat driva i den ökande vinden. Ägarna var iland och såg inte vad som skedde. Som tur var, såg vi en stor gummibåt med åtta gummimänniskor i, som höll på med dykning nära oss.

Skrik och den internationella signalen för sjönöd (flaxa som en havsörn) fick dem att komma till oss. Några franska ord och desto fler engelska gav dem tillräckligt med information om läget. Båten hade nu drivit 500 meter och var på väg mot grunt vatten… De gasade på i sin gummibåt med tillräckligt många hästkrafter på akterspegeln, att de var framme på en minut.

Under tiden (lång tid) de höll på med att få stopp på båten, anlände ägarna storstressade, och klev ombord… Allt gick väl och allt blev som vanligt igen. Inte en vinkning till tack eller hälsning från något håll…

Senare förstod vi en möjlig orsak till problemet. Pogon hade tamp till ankaret. De flesta har kätting, som vi…

Nu går internet dj__ligt trögt. Tar en halvtimme att skriva tre rader… suck. Kibben, ge mig tre Novalucol till… Middag på lamfärsbiffar i solvarm sittbrunn. Dags att ta sig tillbaks till 1800-talet…

Hälsningar från en sommardag i skärgården…